Heidi Holmlund's Blog i Natur

14 september 2014

Alaska, björnriket.

Drömmar bör vi ha för  att kunna förverkliga ibland det mest omöjliga, galna och krävande idéer man kan komma på. Denna gång hade isbjörnen spökat i mina tankar ända sedan tre år tillbaks då jag paddlade uppe i Spetsbergen i hopp om att få se den vita kungen från kajaken. Efter Spetsbergs resan googlade jag på nätet var i världen kan man få syn på isbjörnar eftersom vi ingen tur hade haft med att få syn på den uppe i Spetsbergen. Alaska dök upp på nätet som ett alternativ. Desto mera jag läste på nätet om Alaska blev jag övertygad om att dit ville jag åka. Planerandet av resan påbörjades ett år i förväg och det var ett pusslande att hitta alla rätta kontakt personer.  Men avfärden blev  äntligen av fredagen 8.8 2014 via Island till Seattle och där efter till Anchorage. I Anchorage hade vi en dag på oss att fylla på med proviant för 12 dagar. Följande dag flög vi till Kotzebue var vår pilot Jim Kincaid  ( Northwestern Aviation ) väntade på oss med sitt bush plane. 




Iväg vi flög med all packning plus en Ally kanot som vi får bygga upp när vi landat nära Pingo lake. Flyget tog oss cirka tre timmar över Alaskas miljoner sjöar och bergskedjan Brooks Range. Vilka vyer och det mest otroliga är att snart kommer vi att paddla en sträcka på 250 km på Noatak River.


        


Redan andra dagen på floden får vi syn på vår första grizzly björn. Med en puls på 150 och ett adrenalin rus jag aldrig förut varit med om frågar jag Eljas om han har kontroll på kanoten för jag måste nu fotografera. Och tammigumoron vilken utmaning jag har satt åt mig. Att fotografera från en kanot i strömmigt vatten med ett adrenalin rus och puls på topp. Huh hej...


        

Saldot blev åtta grizzlyn, tre myskoxar, tre rävar, en järv och ett piggsvin som gick förbi vårt tält sista kvällen. Alla björn och varg spår vi sett får vi inte glömma att nämna för det var så många. Massor med hoppande fiskar chum och kanadarödingar på friarstråt. Detta har varit den bästa natur  upplevelse jag någonsin varit med om förut ute i det fria med de vilda.

        

Men björn äventyret var inte slut ännu vi har ännu den största björnen av dem alla osedd. Vi har bokat en två dagars tripp till Kaktovik, Alaskas nordostligaste lilla by vart isbjörnar börjar samla sig den här tiden på året p.g.a valfångst säsongens början. Vi var tyvärr tre dagar för tidiga till öppnings ceremonin. Val fångarna hämtar hem tre valar de får fånga för att sedan dela upp köttet mellan byborna och för att sedan lämna all spill i en hög till isbjörnarna. Denna hög säger de lokala kan locka 60 - 80 isbjörnar till deras lilla by med 300 invånare. Vi såg tre hanar och två honor var ena av honorna hade en unge och den andra två. Tyvärr kändes mötet med isbjörnen lite lamt efter grizzly björn äventyret på Noatak River, kanske för att vi nu sitter tryggt i motorbåten som vanliga turister.  Men fin var kungen av alla björnar, isbjörnen.
Nu har jag ingen dröm  ännu och känner att jag inte behöver en heller. Den senaste drömmen lämnade mycket att smälta.


5 maj 2014

Vöhandu jogi

Fyra dagars påsk paddling till Estland med tolv viguiter. Några var äkta hälft till en viguit men de kunde bra ha varit en av oss gamla vildmarksguides studerande. Vi paddlade en ca 100 km lång sträcka på Vöhandu å. Start från Vöru stad och färden slutade i Vööpsu. Vår solen sken alla dagar och luften blev varmare för var dag. Alla fick vi färg på näsa och kind. Ena dagen blev vi över paddlade av nästan 500 paddlare som skulle paddla samma strecka som vi men på 24 h. Vöhandu maraton ordnas på våren en gång i året och råkade vara just nu när vi också var där. Allt från kajaker, kanoter, gummibåtar och en intressant gummikatamaran som man cyklade framåt släppte vi förbi oss. Vi såg två herremän som paddla med snöspadar, undrar om de kom fram.  Endel såg dödströtta ut redan efter att ha paddlat endast 1/3 av streckan. Han som vann med sin kajak paddlade 100 km lite på nio timmar. Vi gjorde istället sightseeing turen på fyra dagar, njöt av de fina vyerna och låga vattnet som blottade fram många spännande små grottor i de sand bergs klippor vi paddlade förbi, lyssnade till fågelsång och viguit skratt.
Det var en mycket trevlig tur  och en skön början för kanot säsongen och träning till vad som komma skall (:



2 februari 2014

Första ordentliga snöfallet.



Lördag morgon den 1 februari blev det att skotta snö för första gången denna vinter. Hittils har vi nöjt  oss med lite pudersnö även om det varit i nästan fyra veckors tid minus grader dygnet runt. Men minus graderna har unnat oss fina skridskoisar, både på sjöar och på havet.
På lördag tar vi en sväng med våra skridskor utanför Drumsö efter att först snavat över det höga snövallarna vinden byggt upp under natten. Längre söderut är snövallarna inte så breda eller tjocka utan mera fina vindkonstverk. Det blir ett par timmars zigzag skrinnande i 10m/s motvind tills vi får konstatera att skridskornas tid får hängas upp på väntekroken i förrådet och ut med skidorna istället.

På söndag kör vi till Lojo sjö för att pimpla och skida. Jag skidande och Alma springande kors och tvärs hit och dit på sjön medan Eljas pimplar små abborrar. Jag fångar på bild en snökite i farten. Det ser ut att vara det perfekta stället för att vindsurfa, inge irriterande moment i hans väg endast kanske nu jag när jag lägger mig på isen för att försöka få en fart bild av honom.
Det är endast en handfull med människor jag ser ute på isen, man kan undra sig varför för det är en fin solig dag med endast minus fyra grader.
Efter att Alma och jag är nöjda med att vi fått ta kål på vår energi och Eljas han har fått tillräckligt med små abborrar till sin buljong åker vi hem.




27 oktober 2013

Torronsuo nationalpark


Det var daggs igen för vår höstliga veckosluts tält äventyr med min systers underbara barn. Jag sökte dem från skolan och lekis för att sedan sitta i bil i cirka en och en halv timme till vårt mål Torronsuo nationalpark. Torronsuo är en av Södra Finlands största och mest representativa myrar som har bevarats så gott som i naturligt tillstånd trots sitt läge mellan gamla odlingsmarker och stora städer. Vår vandring ut på myren började i duggregn men utan ett enda usch gnäll varför regnar det. Vi hade all utrustning i klädesväg som skyddar oss ifrån att bli våta och kalla. Jag beundrar dessa barns iver och hoppas att de kan förvara deras positiva ställning till väder och vind livet igenom. Naturen är exceptionellt vacker i duggregn, höstglödens färger riktigt brinner framför våra ögon och barnen med sina spring i bena, glider fram på de hala plankorna snabbt fem kilometer. Glada fördomsfria barn är det bästa jag vet, som också kan och bör testa sin mosters kunskap och tålamod. Vi vuxna har massor att lära oss från dessa ivriga livsnjutare.

21 juli 2013

Tall ships race 2013


Det vackraste skepp på havet seglar ut från Helsingfors mot deras nästa destinations stopp Riga. The tall ships race är en internationell havskappsegling för segelfartyg och stora segelbåtar som har arrangerats sedan 1956. 

I tävlingen deltar skolfartyg, scoutbåtar och privata skutor och båtar från många olika länder. Förutsättning för att få delta i seglingen är att minst 50 % av besättningen består av ungdomar mellan 15 och 25 år. Min goda vän Micke med fästmö tog oss med ut på havet för att följa med avfarten från Helsingfors. Det var maffiga spökliga sjörövarskepp och andra stora magnifika eleganta fartyg som med olika ceremonier tog farväl av tusentals åskådare både på fastlandet och från oss lite mindre pirat båtar. Fyra år får vi vänta för att få se dessa fantastiska flytande historiska trämästerverk segla upp till Finland igen. Önskar dem en kanon färd hem.

2 juli 2013

En semesterdag.

Jag hade en tom dag i min arbetskalender så vi bestämde med min sambo att vi åker ut till den underbara Stora Träskön i Sjundeå skärgård. Vi tog varsin farkost, jag min kajak och min sambo sin älskade lilla Boston Whaler. Vi åkte ut kvällen innan för att tälta och njuta av kvälls solen och den friska havsbrisen. Stora Träskö är en ö var jag kunde spendera veckor på, uppleva alla väderförhållanden och förstås fotografera dem, det är tur att ön ligger så nära, ungefär på en timmes paddlings avstånd. Det var tyst ute på havet och på holmarna även om vi är mitt i semester tider, så jag började experimentera med en idé jag gått och funderat på en stund, kan människan smälta in i naturen. Det vore kul att göra en kalender med vackra landskap och med en liten filur någonstans i bilden. Återstår att se lyckas jag.

24 februari 2013

Sveaborgs fyr


En lördags utfärd till Sveaborg fästningen som hör till Finlands sju objekt på UNESCO:s  världsarvslista. Sveaborg är Sveriges genom tiderna dyraste försvarsprojekt.  Sveaborg anlades 1748-72, men redan 1808 gav den svenske kommendanten Carl Olof Cronstedt upp detta "Nordens Gibraltar" till belägrande ryssar. Året därpå satte ryssarna definitivt stopp för drygt 650 år av rikssvenskt herravälde över Finland. 
Då fanns ingen fyr på Sveaborg. Man använde en väderkvarn på befästningsvallarna som landmärke. Men 1854 revs den för att inte vägleda fienden. Samma år invigdes den nybyggda ortodoxa Alexander Nevskijkyrkan på Sveaborg och kom genast att få stor betydelse för sjöfarten. Genom att hålla lökkupolen i ens med skäret Gråhara i syd, som sedermera blev både fyr- och lotsplats, gick man garanterat fri från grundstötning.
I kölvattnet av världskrig, revolution och inbördeskrig kunde Finland 1917 utropa sin självständighet. Kyrkan omvandlades efter den lutherska lärans krav. De fyra bysantinska tornen revs, och det var nu man beslöt att anlägga en fyr för både sjö- och luftfarten på lökkupolens topp. Tack vare den ryska garnisons kyrkans torn har Sveaborgs fyr den högst belägna ljuskällan i hela Finland, 54 meter över havet. 
Vi har varit här förr men aldrig förut har vi fått chansen att kliva upp i kyrko tornet. Vår Alma hund fick dock vänta vid kyrkans ingång.ästningen är ett av Finlands sju objekt på UNESCO:s världsarvslista